Ibland kan jag känna att jag har fastnat mellan två liv. Mitt liv i Åmål med barndoms- och ungdomskompisar, känns som det är bakom mig nu på något vis. Visst har jag familj i Åmål och är där inte alltför sällan, men det är inte alls på samma villkor. Det känns inte alls som förr. Mina vänner, några av mina allra bästa, har jag naturligtvis kontakt med, men vi ses och hörs mindre och mindre. Och det är ingens fel förutom möjligtvis tid och pengars. Men det är väl så det blir när man flyttar osv. Simon, som jag var tillsammans med i 8 år för er som inte vet (känns konstigt att skriva som att det finns folk som inte vet det fyi), flyttade till Karlstad 2008. Inte så långt som jag hade velat, men omständigheter och ren lathet bestämde ödet just då. Efter ett otroligt "cleant" break-up är vi idag fortfarande mycket goda vänner. Efter flytt från hemstaden och break-up efter 8 år tillsammans blev det, som ni förstår, på ett vis starten på ett "nytt liv". Och jag känner nu, 1 år och 8 månader senare att jag fortfarande fumlar efter någon sorts stabilitet. Visst, jag träffade Eric som jag också bor ihop med. Det är bra. Men på mitt eget, personliga plan har jag inte riktigt kunnat landa. Efter insikten om att jag inte vill bli lärare hoppade jag av lärarlinjen efter 3 års studier (hade två år kvar). Detta resulterade i arbetslöshet. Jag extrajobbade på Konsum men jag visste aldrig hur många timmar jag skulle få. Från september 2011 till juni 2012 visste jag aldrig om jag skulle kunna betala nästa månads räkningar. När man lever så blir man såklart tvungen att ta precis alla jobbpass man blir erbjuden vilket leder till att det aldrig är någon idé att planera något. Fick dåligt samvete av att åka och hälsa på familjen, för då kunde jag ju missa jobb. Nu läser jag multijournalistik i Molkom. Sen vill jag plugga filmklippning och redigering i USA, för det är det jag allra helst vill göra. Så året i Molkom blir en bra grund men det känns väldigt mycket som en transportstäcka. Jag har varit trött på att plugga sen första året på univeristetet. Jag vill börja jobba "på riktigt" och få en normal lön. Men det känns så jävla långt borta. Dessutom, har jag varken tid eller ork att skaffa vänner på samma vis som förr. Mina "gamla" vänner träffar jag så sällan och mina "nya" vänner lär jag inte känna på samma plan. Det blir inte samma sorts relation. Det känns som jag står med en fot på varje sida. Eller snarare står jag med en tå kvar i Åmål och den andra foten är typ riktad dit jag vill. Ibland kan jag känna att jag har fastnat mellan två liv. Och ibland kan det kännas jävligt trist.
//Malla
Kommentera