Jag har många gånger fått höra hur löjlig och barnslig jag är som är så kräsen med mat. Jag tycker inte om skaldjur, majs på burk och senap ska vi inte ens tala om. Jag gillar inga köttpålägg, ingen leverpastej eller kaviar. Äter inte skinka på något vis, inte tjocka korvar och heller inga korvar med smak. Jag äter inga bönor, helst ingen lök förutom vitlök (som då ska vara pressad i mat) och absolut inte tonfisk för det både stinker och smakar kattmat. Jag är inte särskilt förtjust i fisk som smakar för mycket fisk. Glöm sushi och all rå fisk för den delen. Jag vill heller inte ha något som är rökt. Jag avskyr ruccola och allt som är beskt som till exempel kaffe och öl. Mögelost (förutom mögelostens hushållsost, brie) går inte ner och inte heller oliver. Lakrits stoppar jag inte i munnen frivilligt och på Mac Donalds äter jag cheeseburgare med bara ost och ketchup. När jag äter kött skär jag bort allt som inte är rent kött och även om det är nöt måste det vara genomstekt. Blodpudding eller palt skulle jag aldrig drömma om att ens smaka på. Inte ärtsoppa heller. Här väljer jag att stoppa, men listan skulle säkerligen fortsätta om jag tänkte efter.
Jag är tjejen som ber om en ostfralla. När jag får svaret att det bara finns ost- och skinksmörgås väljer jag att avstå. "Men det är ju bara att plocka bort skinkan!" I helvete heller! Det smakar fortfarande skinka! Just denna företeelse har fått mig att tänka. Hur kommer det sig att andra inte håller med? Har jag extra känsliga smaklökar? Ja. Efter intensiv forskning (läs 10 minuters googlande som resluterat i flera länkar innehållandes ungefär samma information) har jag kommit fram till att jag förmodligen är en så kallad supersmakare. På tungan har man små knottror som kallas "papiller" och där finns smaklökarna. I en cirkel på 6 millimeter i diameter av tungan har en normal person cirka 5 - 15 papiller. En supersmakare har många fler och är därför känsligare för smak.
Mitt vetenskapliga studium (läs googling) kan backas upp av många, många år av empirisk forskning. Förutom ost- och skinksmörgåsfenomenet nämnde jag även att jag inte tycker om varken ruccola, öl eller kaffe. Att dricka kaffe tycker jag nästan känns som ett sekt-aktigt beteende. Är man inte kaffedrickare är man lite utanför och knepig och det har en tendes att förundra människor. Men de gånger jag motvilligt inmundigar den beska drycken knyckar sig mitt tryne och och låter som jag nyss hävt i mig en redig sup. Supersmakare har väldigt svårt för besk smak. Inte heller är jag inget fan av stark mat. Medan andra berömmer den smakrika maten sitter jag med käften full av lågor och undrar vilken smak de pratar om eftersom den försvunnit för min del på grund av hettan.
Supersmakare eller ej anser jag fortfarande inte att det är rätt att kalla kräsna människa för löjliga. Har man faktiskt smakat och konstaterat att "nej, detta var minsann ingenting för mig", så är det ju ingenting att göra åt? Det är ju inte så att man kan tvinga sig själv att tycka om något. Precis som man inte kan hjälpa hur lång man är eller att man tycker svavelgas luktar äckligt. Kräsen med maten är ingenting man vill vara. Tänk dig själv att komma hem på middag till nya svärföräldrarna och behöva förklara att "jag tycker inte om". Så tänk dig om nästa gång du vill kalla oss kräsna för löjlig. Vi föredrar supersmakare.
//Malla
2 kommentarer
Alice
27 Nov 2012 22:51
Haha, fin titel du hittat. Ska absolut ha detta i åtanke.
Jag äter ju oavsett om jag tycker om eller inte, bara att jag äter mindre när jag inte tycker om xD
Jens
03 Dec 2012 22:58
Vad tycker du är gott då? ;)
Kommentera